Läste ut boken "skärvor av ett liv" av Hédi Fried idag. En mycket bra och rörande bok som handlar om förintelsen.
Jag började gråta flera gånger. T.ex. då hon berättar om då hon firade sin 20-års dag i Auschwitz. Hennes syster gav henne en sin tandborste som hon verkligen hade ansträngt sig för att få ha kvar. Sedan när hon skulle gå till dasset fick hon en bit papper av en annan tjej. Det var en liten och grov bit papper men hon blev så extremt glad av den och sa att det var den bästa presenten hon fått.

Ibland förstår man verkligen inte hur bra man verkligen har det. Vi klagar över så töntiga saker. När hon i boken beskrev hur det var att komma till Sverige lät det verkligen som ett paradis och när jag tänker efter så lever vi ett extremt bra liv här!

Påminn mig att aldrig klaga över mitt liv...